Klimatsäkerhet kräver samarbete

Klimatförändring medför många problem men är inte självfallet en orsak till konflikt. Istället för att göra det till en säkerhetsfråga bör klimatproblemen skapa incitament till utökat samarbete mellan länder, regioner och lokalt menar Sara Norrevik.

Få samtalsämnen är så lättpratade och konsensusskapande som vädret i Sverige. Klimatet, däremot, är av betydligt tyngre art. Klimatet påverkar mer än vårt välbefinnande för dagen; det ger långtgående konsekvenser på flera samhälleliga nivåer. Förändringar i klimatet ger en mängd allvarliga problem: torka, översvämning, matbrist och sjukdomsspridning som i sin tur riskerar att leda till politisk instabilitet, storskalig migration och våldsamma konflikter.

2007 fick diskussionerna om klimathotet sitt stora genombrott och kulmen nåddes när Al Gore tillsammans med IPCC (FNs klimatpanel) tilldelades Nobels fredspris för sina gärningar i kunskapsspridning om klimathotet. I FN:s säkerhetsråd diskuterades kopplingen mellan klimat och säkerhet för första gången i april 2007. Året innan hade den brittiska regeringen beställt Stern-rapporten, en stor utredning om de ekonomiska konsekvenserna av den globala uppvärmningen som gav ett omfattande medialt genomslag världen över.

Sedan dess har klimatförändring som säkerhetshot funnits på agendan inom de flesta regionala samarbetsorganisationer samt på nationell och lokal nivå. 2007 publicerades Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60) som visade hur Sverige kommer att påverkas av klimatförändringar där översvämningar, ras, skred och erosion tillhör de risker som tas upp.

Sverige har dock förhållandevis bra möjligheter att hantera riskerna i jämförelse med mindre utvecklade länder som dessutom är extra känsliga för temperaturökningar. De direkta, fysiska klimateffekterna riskerar att samverka med ekonomiska, politiska och sociala brister. Darfur och Bangladesh brukar nämnas som exempel på hur klimatrelaterad migration kan skapa våldsamma konflikter. I Afrika har medeltemperaturen stigit med 0,5 grader under de senaste femtio åren och framförallt Sahelregionen har drabbats av svår torka. Ökenspridning uppges vara en av orsakerna till den förödande konflikten i Darfur. I Bangladesh är det rubbningar av vattenflödet från Gangesfloden som skapar stora problem (torka, minskat flodfiske och förvärrade översvämningar). Uppskattningsvis 35 miljoner bangladeshier är direkt drabbade; miljoner har redan migrerat till Indien och till bergsområden i östra Bangladesh där väpnade konflikter har utbrutit mellan infödda och nykomlingar.

Andra områden som nämns i klimatsäkerhetssammanhang är New Orleans, Pakistan och Haiti som alla drabbats av allvarliga naturkatastrofer under 2000-talet. Forskare kopplar ihop dessa extremväder med den globala uppvärmningen. Under katastrofåret 2010 dödades fler än en kvarts miljon människor i naturkatastrofer (jordbävningar, värmeböljor, översvämning, vulkaner) och i en uppmärksammad artikel visades spektakulärt att fler människor dödades i naturkatastrofer än av terroristattacker – till och med än i alla kombinerade terroristattacker under 40 år.

Att man använder just terroristattacker som jämförelse kan ses i en större kontext. Genom detta placeras naturkatastrofer i ett nytt sammanhang och effekten blir att vi uppgraderar allvaret i frågan om klimatförändringar och extremväder. Den konceptuella förflyttningen ingår i ett större sammanhang där klimat- och miljöfrågor alltmer inkluderas i den säkerhetspolitiska agendan jämte terroristattacker, inbördeskrig och organiserad brottslighet.

En flora av böcker de senaste åren (bl.a. Climate Wars: The Fight For Survival as the World Overheats) varnar apokalyptiskt för kaotiska geopolitiska konsekvenser av klimatförändringar: klimatflyktingar, en ökning av instabila stater, regionala och mellanstatliga krig om gemensamma resurser. Samtidigt diskuteras klimatförändringar som säkerhetshot både i FN:s säkerhetsråd och i otaliga nationella säkerhetsstrategier. Nato pekar på att klimatförändringar har potentiellt ”enorma säkerhetsimplikationer”.

Begreppet ”securitization” används av forskare för att beskriva processen när icke-traditionella säkerhetsfrågor, exempelvis miljöfrågor, lyfts upp och inkluderas på säkerhetsagendan. Resultatet av denna process är att nya och starkare medel står till förfogande för att bemöta hotet i fråga. Acceptansen för preventiva åtgärder mot naturkatastrofer och klimatförändringar ökar när frågan sätts i perspektiv med andra hot; de flesta människor accepterar påtagliga anpassningar/inskränkningar i den privata sfären för att skydda sig mot exempelvis kriminalitet eller terrorattacker.

Mer eller mindre medvetet går försvars- och säkerhetsindustrin tillsammans med miljöorganisationer som Greenpeace samma ärende när de lyfter fram klimatförändringar som ett säkerhetshot. Det positiva för miljöorganisationerna är att klimatfrågan tas på större allvar och gör att klimathotet kan bemötas mer akut. Den militära industrin gynnas samtidigt av en raison d’être i tider som präglas av nedrustning.

Samtidigt pekar kritiker på risker med att inkludera klimatfrågor som säkerhetshot, med avseende på konsekvenser för demokratiska fri- och rättigheter. I synnerhet gäller detta de instabila och utsatta länder där förstärkta militära befogenheter riskerar att motverka demokratisk utveckling. Att uppgradera klimatförändring som säkerhetshot legitimerar skyddsåtgärder och metoder som kan inkräkta på frihet och rättigheter, samtidigt som det minskar utrymmet att föra en politisk diskussion. Detta kan i sig stärka konflikter i de instabila länderna.

En ytterligare kritik är att det är moraliskt ohederligt att inkludera klimatförändring på säkerhetsagendan, då det inte kan anses vara ett objektivt existentiellt hot. Samma kritik medger visserligen att det kan vara en tidsfråga innan klimatförändring faktiskt utgör en ”objektiv hotbild” vilket kan hända om inte det internationella samfundet kan enas om åtgärder mot klimatförändring. Smälter Arktis i snabb takt uppstår ett antal nya säkerhetsdilemman som mer direkt är kopplat till den globala uppvärmningen.

Även om klimatförändring har en tydlig roll i konflikter och geopolitiska förändringar i både Sudan och Bangladesh så finns det sällan en enskild orsak till konflikter. Konflikter i samband med klimatförändring bottnar ofta i frågor om resurser (mat, boende, jord, försörjningsmöjligheter med mera) men resurserna som ligger till grund för konflikter är inte nödvändigtvis statiska. Ett effektivt resursutnyttjande gör att fler människor kan dela på de resurser som står till buds. Effektivitet kan främjas med teknisk utveckling och samhällelig styrning (exempelvis reform av skeva jordbrukssubventioner). En stabil infrastruktur kan inte underskattas i områden som är i högriskzonen för naturkatastrofer. Infrastruktur och fungerande logistik främjar dessutom en effektiv livsmedelsproduktion som gör att fler kan födas. En ytterligare åtgärd är stärka samhällets institutioner, då risken för konflikter i samband med naturkatastrofer ökar när staten inte kan upprätthålla grundläggande trygghet.

Klimatförändring medför många problem men är inte självfallet en orsak till konflikt. Istället för upprustning så bör klimatproblemen ge incitament till utökat samarbete mellan länder, regioner och lokalt – samt en strävan efter en mer effektiv resurshantering.

Sara Norrevik
Statsvetare